Mottagaranpassade termer kräver kompromisser

Många texter inom det medicinska området ska kunna läsas av både fackmän och lekmän. Det kan gälla riktlinjer för vården, patientjournaler eller läkemedelsinformation. Det är alltid svårt att skriva en enda text som passar målgrupper med helt olika kunskapsnivå och syfte med läsningen, så om det är möjligt är det oftast bäst att skriva olika versioner för olika målgrupper. Ibland är det inte rimligt, kanske för att det blir för dyrt eller omständigt att skriva en förenklad version som ändå kanske inte blir läst av så många. I sådana fall måste varje ord vägas på guldvåg.

Hur uppfattar du till exempel ordet morbid, eller morbiditet? Det beror förstås på vem du är, men jag tror att många som inte är medicinskt utbildade mest förknippar det med uttryck för psykisk sjukdom eller med något som väcker äckel, medan en läkare helt enkelt menar något som är sjukligt.

Som redaktör för en sådan text försöker jag byta ut morbiditet mot sjuklighet, komplikationer eller problem. Ett annat alternativ är att förklara det: ”… morbiditet, dvs. sjuklighet, …”.

Precision blir precis bara för de insatta

Jag förstår läkarna. De vill uttrycka sig precist, och det finns ett ord som uttrycker precis vad de menar. Men jag måste också föra allmänhetens talan. Om den som har anledning att läsa en sådan här text stöts bort från den för att de precisa facktermerna inte är begripliga så är kommunikationen bruten, misslyckad, ineffektiv. Budskapet har inte gått fram. Den förbryllade läsaren är full av frågor och kanske lite irriterad på den som står som avsändare för texten.

Vi måste kompromissa. Förklara lite extra ibland och kanske byta ut en och annan svår fackterm. Vi behöver inte göra det överallt, men i de texter som också ska kunna förstås av exempelvis en patient eller en anhörig är det vår skyldighet.